Terese Mörtvik

Särbegåvningens och högprestationens förbannelse
 
SvD har en artikelserie om särbegåvning som jag just har upptäkt. Ska inte sticka under stol med att jag blev på snäppet gråtmild när jag läste igenom en del av innehållet, för att inte tala om kommentarerna.

Här har ni en snabbförklaring varför:

Jag: "Jag är färdig. Kan jag gå vidare i boken?"
Lärare: "Nej, då hamnar du i otakt. Här har du lite stenciler istället."
-- Hur stimulerande är det med stenciler?

Allmän pöbel: "Plugghäst. IQ. Geniet. Einstein."
-- Komplex, någon? Bara för att man är lite snabbare än andra betyder det inte att man anser sig vara på nivå med riktiga genier. För övrigt är det speciellt irriterande att bli kallad plugghäst när man knappt har öppnat böckerna. Om man ändå hade varit en plugghäst, vad lätt det hade varit då.

Lärare: "Sluta räcka upp handen, ge andra en chans att svara."
Jag: "Det är väl ingen som hindrar dem? Du behöver ju inte välja mig."
Lärare: "Det är ingen som räcker upp handen när de vet att du alltid vill svara."
Jag: "Okej, då slutar jag räcka upp handen. Säg till nästa gång det är tillåtet."
Lärare: "Överdriv inte nu."
-- Vilka signaler ger det till eleverna när inte ens läraren uppskattar att någon visar framfötterna?

Jag, på ett möte för skolrådet: "Eftersom det finns uppdelat inom matten med VG och MVG-nivå tänkte jag om man inte hade kunnat göra något liknande med andra ämnen också? Så att de som lär sig lite fortare kan få fler utmaningar och bättre stöd?"
Samtliga närvarande: "Nej, vi ska inte ha några elitklasser."
-- Älskade Jantelag.

Jag: "Kan jag få tenta av det här ämnet?"
Lärare: "Nej, vi gör inte sånt."
-- Visst.

Jag, under ett grupparbete: "[uppslagsord] [logiskt resonemang]"
Övriga: "Kan du inte prata så man förstår?"
-- Tänk vad mycket mer man hade kunnat få ut av ett grupparbete om medlemmarna åtminstonde legat på jämförbar språklig nivå.

Lärare: "Jag ser ju på dina prov att resonemanget finns där, varför får du inte MVG på allt?"
Jag: "Jag är trött. Jag är van vid att inte behöva anstränga mig. Orkar inte försöka längre."
-- Fick faktiskt lite ångest efter detta samtal, synd att det kom så sent. Ett par år tidigare så hade han fått in mig på den rätta vägen igen med denna lilla smula uppmuntran.

Och varför är då alla dessa små anekdoter så tragiska, förutom på ett rent personligt plan?
Jo, för att vi, som samhälle, bromsar in oss själva i vår utveckling. I vår fruktan att inte vara bland de som anses speciella drar vi ned vår gemenskap till minsta gemensamma nämnare.

Killen som kunde ha tagit oss till Mars sniffar lim för att få de matematiska ekvationerna att sluta snurra i huvudet.

Tjejen som kunde ha botat cancer sitter i kassan på snabbköpet, eftersom hon inte orkade med en människa till som sa åt henne att hon inte skulle 'låtsas vara så jävla speciell'.

Och jag, jag sitter här och skriver blogg. Gott och väl kanske, men gott nog?

Läs mer

Trista lektioner släcker klassens ljus
Begåvade Maria hamnade i kassan på Gekås
Även den smartaste kan misslyckas i skolan
Allt du inte visste om särbegåvning
Särbegåvade barn känner sig ofta misstrodda