Terese Mörtvik

 

Det blåser kallt, men solen lyser. Jag tar en promenad, en väg i barndomsstaden jag gått tusen gånger förr. Det kändes varmt på gården, men på vägen drar kylan närmare. Jag tar på mig sjalen. Stänger skinnjackan. Solglasögonen stänger ute solen, men den värmer ännu på min hud. Benen bränner lite de första stegen, men det är skönt att röra på sig.

 

Vägen är öde när jag lämnar de sista bostadshusen bakom mig. Ensamheten blir dock inte långvarig. Förlorad i mina egna tankar märker jag först inte att det kommer någon bakom. En ung mansröst väcker mig till liv och jag är alert på ett ögonblick. Var det riktat åt mig? Två utländska killar cyklar förbi mig. Jag slappnar av igen. De ser kanske lite asiatiska ut? Turister? Men jag kunde ha svurit på det korta ögonblicket innan att de pratade om mig. Ni vet hur man ibland känner på sig sånt?

 

Jag hinner inte mer än revidera mina tankar innan jag får ompröva dem igen. I det korta, korta ögonblicket när jag hörde en manlig röst och två cyklar hade jag redan börjat kategorisera händelsen - två utländska killar närmar sig, de kommer ofreda dig, håll dig på din vakt. Jag reviderade tankarna när jag trodde det var asiatiska turister - såna är normalt inga problem. Ohyfsade kanske, men inget problem.

 

Hotanalysen går tillbaka i spåren när jag märker att killarna har saktat ner. De pratar med varandra. På närmare håll ser jag att det snarare är mellanöstern i alla fall. Syrien kanske. De cyklar så sakta att en av dem mera går än cyklar. Från att ha cyklat bredvid varandra delar de på sig så att jag måste passera mellan dem ifall jag vill fortsätta förbi. På ännu ett kort ögonblick känner jag igen taktiken. De tittar bakåt. Pratar med varandra. Jag är i valet och kvalet om jag ska vända, men jag väljer att fortsätta, påminner mig om att det brukar komma en och annan bil förbi här. Påminner mig om att jag mycket väl kan inbilla mig och om jag inte gör det borde jag kunna försvara mig.

 

Min inre röst låter  som pappa. Kan jag plocka dem båda två? Kan jag använda den enes cykel som vapen? Nej. Kan de vara före detta barnsoldater? Kanske. Men de är inte så stora ändå, även om de verkar vara vältränade. Ska jag chansa? Jag gör det. Det är min barndomstad. Mitt barndomskvarter. Och det brukar komma bilar förbi. Den ena cyklisten svänger närmare när jag passerar honom. Jag låtsas inte om något. Han tilltalar mig. Jag låtsas inte om honom. Vinden kan ha tagit orden. Han cyklar framför mig, vänder sig om och talar högre. Jag svarar. Kort, och distanstagande, men inte otrevligt.

 

Fan. De börjar tilltala mig på svenska medan de bollar mellan varandra på sitt eget språk, som en lek. Jag svänger själv så jag går längst vid ena vägkanten och inte i den sårbara mitten. Jag försöker vara avståndstagande utan att vara otrevlig. De tar trots detta varje ord som en invit till fler. Jag försöker bara promenera, säger jag tillslut och visar på vägen framför mig. De tittar menande på varandra och det kryper i kroppen på mig, men plötsligt kör två bilar förbi på raken och den ena killen getikulerar framåt. Sedan säger de lika plötsligt adjö och cyklar iväg fort som fan.

 

Jag följer dem med blicken, och vidare till viadukten efter kurvan, man ser inte in där under innan man redan är framme. Inte från den här gångvägen. De cyklar onödigt fort. Men inte om de vill hinna lägga sig i bakhåll i slutet av tunneln innan jag själv är framme. Det kryper i kroppen på mig. Jag tittar upp åt höger, en byggnad som inte var där när jag var liten. Ska jag fortsätta eller ska jag ta det säkra före det osäkra? Det kryper i kroppen. Jag viker av mot den nya byggnaden och det känns som om jag viker mig själv samtidigt.

 

Jag svänger runt vid butiken, börjar gå tillbaka, från höjden kan man se lite in i tunneln och jag tycker mig skönja en skugga där. Jag inbillar mig kanske, men en rysning går ändå genom kroppen. Kanske ville de bara prata. Kanske ville de bara flirta. Men kanske ville de något mer. En helt vanlig promenad skulle jag på, i min barndomsstad. I mitt barndomskvarter. Nu blev det något annat, något som bringar obehagliga minnen till liv om andra vägar, andra unga och gamla män.

 

Det här var inte vad jag ville ha ut av helgen. Jag vill fan inte vara rädd för människor mitt på ljusan dagen, men som kvinna är det ibland en nödvändighet. Det är inlärt beteende av en anledning och det om något gör mig oheligt förbannad. För jag vet inte. Jag vet inte om killarna bara ville prata eller om de såg en ensam tjej på en öde väg och kom på att de ville något mer.  Det blåser kallt, men min ilska håller mig varm på vägen hem. Solen har jag glömt för länge sedan.