Ja, som ni ser på bilden ovan så kunde jag inte annat än himla med ögonen angående hur denna semester tog sin början. Här sitter jag Kiruna flygplats, stressad, utsjasad och lite lätt kissnödig, ca 3 minuter efter att flygplatsen meddelat att på grund av att byggkillarna har grävt av en kabel eller ledning eller nåt någonstans så finns det inget vatten alls på flygplatsen. Vilket innebär att tyvärr kan gästerna inte få gå på toaletten innan man kommit på planet. Med 40 minuter kvar till avgång kan man väl säga att det var en lätt orolig stämning.
På Arlanda var i princip all vettig mat slut. Kön till Max ringlade sig ut hela vägen till utanför serveringen. Men som tur var gick det ganska snabbt att köa. Plockade med mig ett originalmål och satte mig vid gaten och käkade så jag inte skulle missa planet. Kikade lite på Resident Evil, var länge sedan, kanske dags att se om den filmserien - har lite apokalyps/sci-fi abstinens.
Planet var varmt. Varmt. Varmt. Och givetvis hojtar piloten till, när man i all skuldsfullhet tror att det är dags att rulla iväg, att hopsan-hejsan, vi måste visst invänta en flygplanstekniker. Men var inte OROLIGA, han behöver bara en lift till Göteborg för att laga ett plan som står trasigt där. Ingen oro alls. Nej. Jag biter ihop, eller jag menar, visar tänderna i ett leende, och sjunker ned djupare i stolen, spelandes ett hjärndödandestimulerande mobilspel.
Vi landar enligt tidtabell, vilket i SAS-världen egentligen betyder att vi är försenade. Jag är varm och svettig och det är långt kvar på natten. Landvetter har problem med baggagesystemet så en tredjedel av passagerarna får sina väskor på ett tillsynes avstängt band medan vi andra förvirrat får vänta tills det egentliga bandet sätter igång igen. Tur att man inte hade beställt taxi, de brukar ju få panik för mindre.
Svänger förbi informationsdisken och blir glatt förvånad över att min kvarglömda surfplatta finns där. Seglar ut genom dörarna med nyfunnen energi och in på den i stort sett tomma flygbussen. Mina väskor väger lite granna och det är underbart att lämpa av mig allt. När vi närmar oss Korsvägen börjar jag göra mig i ordning. Det är två minuter mellan flygbussen och bussen som ska ta mig hem och de ligger längst ifrån varandra. Lite svårt att springa med alla väskor men jag gör ett tappert försök.
Har tur att en kille utan packning springer och hejdar bussen eftersom han också ska på. Det köper mig några dyra sekunder som avgör om busschauffören ska vänta in mig eller inte. Göteborgsnatten känns nästintill tropisk i jämförelse med Kirunavädret på circus 8 grader. De 750 metrarna och branta backarna hem känns i sin tur evighetslånga med överpackad dragväska och vardera fullproppad kamera- och datorväska.
Väl framme noterar jag att det inte är i närheten av lika mycket kaos som jag förväntade mig efter att ha lånat ut lägenheten till syrran med familj att semestra i. Försöker snabbt dammsuga upp den envisa spindeln som gillar att gömma sig under garderoben i sovrummet, men ger upp. Det är ändå lite för trångt därinne för att jag ska idas sova där när jag inte behöver. Hämtar sängkläder och bäddar ut nya bäddsoffan istället. Den är hård, men skön ändå. Gillar fasta sängar. Svetten dryper, men det är för sent för en dusch så jag torkar bara av mig och kryper till kojs.
Kan såklart inte somna så det blir en film och en till. Sedan däckar jag... och vaknar alldeles för tidigt.
De senaste två dagarna har jag tvättat sängkläder, handdukar, dammsugit, packat ihop en uppblåsbar säng, beställt en TV, slängt en massa skräp, släpat ut och slängt en byrå (sjukt jobbigt, rekommenderas inte som enmansjobb) och lite sånt smått och gott. Har också sovit. Och kollat film. Fy sjutton vad skönt att äntligen ha semester!
0 kommentar(er)
