Terese Mörtvik

Ett besök i lugnet (påsk i Tornedalen)
 
Det är något visst med att komma till lugnet i Tornedalen. När vi rullar in mot gläntan och lämnar alla villor bakom oss. Skumpar fram på en privat väg som plogas av en vän, släkting, bekant, för en whiskey, en slant, ett tack, eller bara för goda minnens skull. Det är något visst med luften, en ton av längtan och en bädd av historia som andas barndom och familj, skratt, gråt och natur.
 
Lavarna hänger tungt på de gamla träden. Några har knäckts under vinterns snö. Det blir mycket ved i år. Vi får skotta oss fram till dörren, hacka lite is från bron - bär in väskorna i den handbyggda hallen i den handbyggda stugan som alltid luktar samma, år ut och år in. Stilla luft, lite bensin, trä, kaffe och något omisskänsligt hemma som inte går att beskriva med ord.
 
Det är inte lika kallt som det kan vara vissa år. Elementen står på. Hela 13 grader inomhus. Jag minns när det brukade vara snäppet över is. När mamma sa att det var bättre att vänta utomhus tills stugan hunnit värmas upp lite. Varmare. Jag nosar runt lite innan rastlösheten manar mig ut igen. Det behövs fortfarande skottas lite framför några dörrar, där inte snöslungan kommer åt.
 
Snön är hård. Jag hackar loss stora klumpar och hivar dem upp över kanten på den höga gången av snö jag står i. Det är skönt att göra något vettigt, få svettas lite och snabbt komma in i stuglivet. Efter det går dagen fort och innan jag vet ordet av är det dags för den första bastun på väldigt, väldigt länge. Den första bastun är den bästa. Väggarna släpper sin fukt och svetten dryper.
 
Vi lyssnar på musik och tvättar oss i baljor. Ute ljuder skotrarna och fåglarna. Inne sprakar elden. Här kan du skatta dig lycklig om telefon eller internet fungerar i nödfall, om du får in tv-kanalerna. Det här är radio-territorium och här spelar man kort eller läser på kvällarna. När natten sänker sig tänder vi lyktor i snön, som guidar under beslöjade himlar. Allt är lugnt. Nu andas vi.