Terese Mörtvik

Poetry: Little Girl (Haunted this Christmas)
Little girl, don't drive the streets.
There's nothing you will find but sleet,
and pain that wears your countenance.
Don't watch the mirrors as they dance.
Christmas bells, they toll like death,
don't listen to their ringing.
Find a place of life and love,
with yuletide carols singing.
Little girl, don't haunt the streets.
There's nothing you will find in sleet —
not heartbeats lost, just straying tears,
no hidden truths, just buried fears.
Seek out instead the happy years
of future friends at Christmas.
Mitt musikår på Spotify
 Jag lyssnar mest på musik i min egen musikspelare eller kollar musikvideos på Youtube. En del streamande blir det dock ändå. Så här såg mitt musikår ut på Spotify. Gå för övrigt gärna och ta del av ditt eget musikår på yearinmusic.spotify.com, det är ett ganska roligt tidsfördriv.
 
Pumpin Blood är ett lite oväntat resultat faktiskt, men eftersom det är den akustiska versionen är det fullt möjligt att det här faktiskt var min första låt för året. Kommer inte ihåg varför jag lyssnade på den, den ligger inte på någon av mina listor, men nu när jag lyssnade på den var den ganska okej faktiskt så den får nog flytta in på en lista ett tag.
 
Kan absolut se hur Secret Garden kan vara min absolut mest lyssnade på artist i år. Är normalt inte enormt mycket för instrumental musik, vilket är vad de i huvudsak erbjuder, men den här musiken är väldigt bra när man jobbar eller skriver. Rekommenderar speciellt Adagio som verkligen är fantastiskt vacker, både vemodig och hoppfull på samma gång.
 
På andra plats bland artister jag lyssnat på flitigt i år kom lite oväntat Glee. Å andra sidan har jag lyssnat en hel del på deras version av Run the World och No Surrender.
 
"We made a promise, we swore we'd always remember.
No retreat, baby and no surrender."
 
På tredje plats bland artister hamnade Miranda Lambert. Jag har inte så många låtar av henne på mina listor, men vet att jag har lyssnat en hel del på Mama's Broken Heart, The House that Built Me, White Liar, Kerosene och den alltid lika populära Gunpowder & Lead. Okej, så jag har en del Miranda på listorna ändå.
 

"I'm gonna show him what little girls are made of —

 

Gunpowder and lead."
 
Jag var inte något större fan av Hayden Panettiere i Heroes. Och hennes karaktär på Nashville har jag väl blandade känslor för kan man säga, men hon kommer definitivt till sin rätt i en del av de låtar hon fått uppträda med tack vare rollen som Juliette Barnes på denna halv-såpiga musik-dramaserie. Har nästan lyssnar sönder den härliga kick-ass låten Don't Put Dirt On My Grave Just Yet.
 

"You push on me, I'm gonna push back harder.
I've got a whole lot more than a little bit left.
So, don't put dirt on my grave just yet."

 
Jag är oerhört svag för riktigt harmonisk sång med en bra story, musik som får mig att känna något. Wailin Jennys erbjuder en hel del sånger som gör mig sådär mysigt vemodig. Exempelvis Avila.
 

"I will not rest
until this place is full of sunlight,
or at least until the darkness
is quiet for a while."

 
Nashville OSA säsong 2, del 2 är alltså mitt mest lyssnade på album i år. Inte helt oväntat då två stora favoriter fanns med där: Don't Put Dirt On My Grave Just Yet och Black Roses.
 

"And I'm done trying to be the one,
picking up the broken pieces."

 
40 Days med Wailing Jennys kom på andra plats i albumlistan. Albumet innehåller förutom favvon Avila även låtar som Old Man, One Voice och Take it Down.
 

"Some things were never meant to last.
Take it down, down, down, take it down."

 
På tredje plats kom ett till Nashville-album, denna gång säsong 1 del 1. Inte alldeles för otroligt då det innehåller låtar som Love Like Mine och Undermine.
 

"And if I've only got one shot,
won't waste it on a shadow box,
I'll stand right here."

 
Lite underligt namn på det här albumet får man väl säga, men det innehåller två av mina favoritlåtar att typ, ja, diska till: Que Sera Sera och Sway.
 

"When marimba rhythm starts to play,
dance with me, make me sway.
Like a lazy ocean hugs the shore,
hold me close, sway me more."

 
Nordman var en stor favorit när jag var yngre och ibland uppskattar jag fortfarande den nordiska folkkänslan i denna musik även om de flesta nyare låtar inte varit i närheten av lika bra som de från de två första skivorna. Djävul eller gud kändes dock som ett försök för Nordman att komma tillbaka till vad som gjorde dem bra, med låtarna Djävul eller gud, Du behöver, Storma mitt hav, Ridom Ridom och I lågornas sken.
 

"Djävul eller gud, vem är jag vem är du?
Vem står kvar och vem av oss faller?"

 
Årets mest spelade låt för mig på Spotify är alltså The Gambler. Vet inte riktigt hur det hände, men det är en väldigt bra historia och en vemodig sång med tänkvärt budskap så det kan nog lätt vara sant.
 

"You've gotta know when to hold'em,
know when to fold'em, know when to walk away
and know when to run."

 
Vi hade ett bra melodifestivalår i år, men det är Sanna Nielsens Undo som hamnar i topp 5 och inte Måns Zelmerlöws Heroes. Inte nu sagt att jag inte lyssnat på Heroes en hel del, men det har nog blivit mest på Youtube eftersom scenografin lätt gör åtminstone halva låten.
 

"Silent, I can't wait here silent,
gotta make a change and make some noise."

 
I See Fire har spelats en hel del under året, det går inte att undkomma. Just nu är den nästan sönderspelad i mina öron, men den finns kvar på listorna ändå för den är verkligen så himla himla mysig och perfekt för lite inspiration när man skriver fantasy någon kväll.
 

"Oh, misty eye of the mountain below,
keep careful watch of my brothers' souls.
And should the sky be filled with fire and smoke,
keep watching over Durin's sons."

 
Miranda Lamberts Mama's Broken Heart är en fantastiskt bra låt. Speciellt med videon till (hennes minspel är underbart), men den funkar väldigt bra på egen hand också. Gillar den bittra, men underfundiga lyriken och medryckande melodin.
 

"Leave it to me to be holdin’ the matches,
when the fire trucks show up and there’s nobody else to blame."

 
Det här är också en lite spetsig låt som fått snurra i högtalarna x antal gånger. Var inte störtförtjust första gången jag hörde den, men det är en sån där låt som blir bättre när man har spelat den några gånger.
 

"I'm not the new kid on the block
that you can just follow and push around."

 
2015 började bistert, men målmedvetet med mycket Glee Cast, Wailin Jennys och Raymond & Maria:
 

"Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör,
ingen vill veta var du köpt din tröja."

 
Våren fortsatte envetet med att försöka göra det bästa av situationen med mer Wailing Jennys, men också en massa Scott Hamilton och Secret Garden.
 

"May you sail far to the far fields of fortune,
with diamonds and pearls at your head and your feet.
And may you need never to banish misfortune,
may you find kindness in all that you meet."

 
Secret Garden följde med under sommaren, men nu blev det också mer Miranda Lambert och Hayden Panettiere och låtar som var energiska och kämpalystna.
 

"Hey white liar,
the truth comes out a little at a time.
And it spreads just like a fire."

 
Hösten fortsatte på samma tema när den sista, största bomben briserade.
 

"I gave it everything I had and everything I got was bad.
Life ain't hard, but it's too long to live it like some country song."

 
Så hur ser 2016 ut? Det får vi se, men senvintern 2015 förutspår i alla fall mer Secret Garden när jag ska fortsätta skriva på The Ausen Tree Chronicles och jobba, jobba, jobba.
 
"We will fly, claim the sky."
 
En feg gamer
 
Jag gillar zombies, apokalypser, dystopi, överlevnadsskräckisar; ond bråd död, kamp för överlevnad, jordens undergång, ja, ni fattar. Älskar att kolla sånt på film. Älskar att läsa såna böcker. Älskar såna dataspel eller konsolspel, egentligen. Fast där slår det lite slint, för jag är egentligen för feg för att spela zombiespel. Tycker till och med det är scary att spela de senare Zelda-spelen alldeles själv.
 
Försöker ta mig igenom Tomb Raider på datorn. Försöker ta mig igenom Resident Evil 4 på mitt Wii. Det går inte. Eller ja, det går, men långsamt. Och jag måste fuska en massa. Jag kollar playthroughs och liknande på Youtube; inte egentligen för att hitta alla hemligheter och så utan för att veta vad som väntar mig. Och för att få sällskap. Jag älskar äventyr, att kasta mig mot det okända. "Simma eller drunkna," kallar mamma det. 
 
Men läskiga spel, dem får jag tvinga mig igenom. Visserligen kan man väl tycka att det är fullt normalt att äcklas av hängda, torterade, lemlästade och halvt uppätna kroppar, som de som ofta pryder skärmen i Tomb Raider. Och visst är det väl ändå fullt vettigt att få skrämselhicka när man måste springa som en vettvilling mot dörren i den hemsökta skeppet i Oblivion för att inget av ens vapen rår på spöken. Men ändå.
 
Blir lite besviken på mig själv faktiskt. Att jag inte kan med såna där läskiga saker när det blir allt för verkligt. Om man till och med tycker att Zelda the Skyward Sword är läskig när man måste undfly stora jättar i drömvärlden och drar sig för att spela vidare, ja, då är man nog ganska feg överlag tänker jag. Får trösta mig med att jag i alla fall förmodligen inte är sociopat eller psykopat. Thank heaven for small favors liksom.
 
Likt förbaskat tänker jag nog försöka ta mig igenom de där spelen jag slutat spela 'i brist på tid'. Visst har jag ofta mycket på mitt bord, men då vill jag prioritera på grund av lust och nödvändighet, inte rädsla. Ser därför detta med dataspel och tv-spel lite som terapi. Fem minuter spelad tid är fem minuter där jag trotsar mina rädslor och styrs av mitt intellekt. Där jag vågar, fast det är läskigt.
 
Rädsla ska aldrig hindra dig från att göra något du vill göra. Inte ens spela spel.