Terese Mörtvik

En feg gamer
 
Jag gillar zombies, apokalypser, dystopi, överlevnadsskräckisar; ond bråd död, kamp för överlevnad, jordens undergång, ja, ni fattar. Älskar att kolla sånt på film. Älskar att läsa såna böcker. Älskar såna dataspel eller konsolspel, egentligen. Fast där slår det lite slint, för jag är egentligen för feg för att spela zombiespel. Tycker till och med det är scary att spela de senare Zelda-spelen alldeles själv.
 
Försöker ta mig igenom Tomb Raider på datorn. Försöker ta mig igenom Resident Evil 4 på mitt Wii. Det går inte. Eller ja, det går, men långsamt. Och jag måste fuska en massa. Jag kollar playthroughs och liknande på Youtube; inte egentligen för att hitta alla hemligheter och så utan för att veta vad som väntar mig. Och för att få sällskap. Jag älskar äventyr, att kasta mig mot det okända. "Simma eller drunkna," kallar mamma det. 
 
Men läskiga spel, dem får jag tvinga mig igenom. Visserligen kan man väl tycka att det är fullt normalt att äcklas av hängda, torterade, lemlästade och halvt uppätna kroppar, som de som ofta pryder skärmen i Tomb Raider. Och visst är det väl ändå fullt vettigt att få skrämselhicka när man måste springa som en vettvilling mot dörren i den hemsökta skeppet i Oblivion för att inget av ens vapen rår på spöken. Men ändå.
 
Blir lite besviken på mig själv faktiskt. Att jag inte kan med såna där läskiga saker när det blir allt för verkligt. Om man till och med tycker att Zelda the Skyward Sword är läskig när man måste undfly stora jättar i drömvärlden och drar sig för att spela vidare, ja, då är man nog ganska feg överlag tänker jag. Får trösta mig med att jag i alla fall förmodligen inte är sociopat eller psykopat. Thank heaven for small favors liksom.
 
Likt förbaskat tänker jag nog försöka ta mig igenom de där spelen jag slutat spela 'i brist på tid'. Visst har jag ofta mycket på mitt bord, men då vill jag prioritera på grund av lust och nödvändighet, inte rädsla. Ser därför detta med dataspel och tv-spel lite som terapi. Fem minuter spelad tid är fem minuter där jag trotsar mina rädslor och styrs av mitt intellekt. Där jag vågar, fast det är läskigt.
 
Rädsla ska aldrig hindra dig från att göra något du vill göra. Inte ens spela spel.
 
Det där med att försöka ladda ned ett datorspel på helt laglig väg
 
Igår fick jag den alldeles underbart tokmysiga idén att försöka mig på att spela datorspel igen. Det är ett tag sen sist. Och nej det har inget att göra med att jag var tvungen att sätta datorspelsförbud på mig själv eftersom jag har en tendens att förlora mig i dataspelsvärlden tills jag börjar drömma och halucinera om spelen. Faktiskt. I själva verket är det bara så att jag varit för trött och oinspirerad för att idas med något spelande.
 
Och det lät ju muntert. Okej, skit i det. Vad jag egentligen ville berätta var att jag igår då fick den briljanta idén att man ju faktiskt kunde köpa ett nytt spel, som man inte fastnat tillräckligt i för att börja drömma om än, på nätet. Ett nedladdningsbart spel. Utan några större ångestframkallande tankar om exakt vilket spel jag skulle köpa började jag leta efter var jag kunde få tag på en nedladdning av Tomb Raider spelet från 2013.
 
Nu kan man ju fråga sig varför jag inte bestämde mig för att äntligen göra slag i saken och köpa Skyrim, men då är man inte tillräckligt insatt i min ständiga uppfostran av mig själv, där jag faktiskt satt en gräns att det inte blir något Skyrim innan jag tagit mig igenom hela Oblivion, men mods. Ni ska inte tro att jag är en sån där som bara har höga krav på moralisk ståndaktighet hos min omgivning - jag är minsan hård mot mig själv med.
 
Köpa på CDON, Spelbutiken eller Webbhallen? CDON verkade dyr först, så jag gick till Spelbutiken, men de ville inte låta mig köpa något spel online för nedladdning om jag inte först beställde ett fysiskt spel så jag kunde bli medlem i deras sekt eller whatever, så de gick bort. Webbhallen tror jag förlorade på att vara dyrast, men det kan också vara så att jag helt enkelt blev oinspirerad av deras hemsida. Så jag gick tillbaka till CDON.
 
Och det där med att ladda ned spel, det är fan ingen lek det. Inte här uppe i norra norrland. Inte när man sitter på 3:s mobila bredband. För det visade ju sig när jag väl köpt spelet och klurat mig igenom hur man laddar ned det genom att första ladda ned Steam och installera det, så visade det sig alltså att spelet ligger på 9,5 GB och mitt skit-mobila-norrlandsfientliga-bredband från 3 laddar ned i ca 150 KB/s, om man har tur.
 
Såhär dag två på helgen, utan något nytt dataspel börjar jag lite smått att fråga mig om det inte kanske vore på sin plats att byta till Telia som bredbandsbolag istället.
 
Och nej, jag har inte suttit som förhäxad framför datorn i två dagar och stirrat på skärmen i något sorts metfysiskt försök till att få nedladdningen att gå snabbare. Jag har faktiskt ett liv. Jag har tittat på film också. Och varit ute på promenad. I. Solen. Höstsolen. Sådetså.
 
//END RANT
Modesty Blaise - en kvinnlig förebild i serievärlden
 
Jag är inte någon inbiten serienörd, tyvärr. Har alldeles för många intressen för att lyckas snöa in mig på något tillräckligt för att få kalla mig det, men det finns ändå en del seriestrippar som jag älskar. Modesty Blaise står högst i topp bland mina barndomshjältar från serievärlden. 
 
Handlingen
Huvudpersonerna i serien är den pensionerade brottslingen Modesty Blaise och hennes gamle vän och följeslagare Willie Garvin. I serien får vi följa de två på allehanda äventyr som de snubblar in i eller blir rekryterade till, vanligen av MI6. Modesty Blaise är urtypen för brottslingen med ett hjärta av guld. Hennes förflutna som kriminell har gjort henne förmögen och nu när hon lagt svarthatten på hyllan kan hon oavkortat bära den vita hatten istället.
 
Recension
Modesty Blaise har inte på något sätt en unik seriepremis om man tittar på tropen reformerad brottsling som hjälper de oskyldiga, men serien är så mycket mer än denna enda trop så det är nästan omöjligt att förklarara. Bara det faktum att huvudpersonen är en kvinna, som slåss mot bovar, ligger med vem hon vill, räddar folk i nöd och är allmänt badass, och ändå får ha sitt känsloliv kvar, vittnar ju om att denna serie är något speciellt.

Lägg sedan till att Modesty och Willie är heterosexuella (mer eller mindre i alla fall, kommer inte ihåg om det finns några bisexuella undertoner med någonstans), med hälsosamma sexuella aptiter, och ändå lyckas ha ett fantastiskt vänskapsband utan en massa sexuella undertorner, så kanske ni förstår varför serien gladde mitt lilla feministhjärta redan på den tiden innan jag riktigt visste vad feminism var för något.
 
Det viktiga i seriestripparna är storyn. Visst finns det moral och karaktärsutveckling, men allra mest handlar det om storyn. Modesty Blaise är en aktiv hjältinna, hon klär sig vettigt (nåja), utan att för den skull göra avkall på sin sexualitet och hon håller sig kall tills jobbet är gjort - sen kommer tårarna. Vilket är väldigt befriande --i Modesty Blaise är det okej att gråta, det är okej att sörja över världens vidrigheter och det är okej att bry sig om sina medmänniskor, men det är också okej att vara rationell, att tänka först och handla sen, att vara badass helt enkelt.
 
Fakta
Modesty Blaise är en brittisk, tecknad serie från 60-talet som på 70-talet började publiceras i Sverige i serietideningen Agent X9. Serien har varit så populär i Sverige att det till och med skrevs ett specialäventyr för Agent X9, när det var paus på stripparna. Modesty Blaise skapades av Peter O'Donnell och tecknades främst av Jim Holdaway och Enrique Badia Romero. Stripparna publiceras än i dag i Agent X9, dock skrevs det sista äventyret 2001.
 
Serien i media
Modesty Blaise finns att köpa i Agent X9, i samlaralbum och även i bokform. Böckerna skiljer sig något från stripparna i innehåll och kan till det närmaste kallas för parallell cannon. Det finns ett par tre försök till filmatiseringar av denna serie, men tyvärr är de inget att hänga i julgranen. Det finns intresse från både skådespelare och regisörrer att ta sig att historien och göra den rätta, men tyvärr är ännu inget produktionsbolag redo att finansiera det hela.