Terese Mörtvik

Det var visst ett brölllop i helg
 
Jag är inte rojalist, det får ni inte tro. Eller, ja, ni får tro det, men det är inte sant. För att vara ärlig är jag inte riktigt republikan heller, men det är en annan historia. I alla fall, inte rojalist alltså, men det är ändå något som är så väldigt fantastiskt med kungliga events. Bröllop speciellt. Jag skyller på Disney, det gör jag, Disney och alla andra förbannade sagomakare som befäst i oss sedan barnsben att det där med kungliga bröllop, that is the shit.

Det är alla klänningar såklart. Alla de där underbara (nåja, en del i alla fall), fina balklänningarna och annat som man så gärna själv vill ha på sig, men så sällan har chans till (eller råd). Det är höviskheten och traditionen, pompan och de glittrande medaljerna, och smyckena! Tiaror, mina vänner. Kan vi inte börja använda sådana till vardags vi andra också? Eller åtminstone på middag. Tänk att gå ut och ta en god tapas med tiaran på huvudet.
 
Okej, nej, tänk inte på det. Det blev fel.
 
Men ändå. Tiaror. Jag behöver tiaror i mitt liv. Kan de inte släppa några fler storslagna fantasy-epos så klädstilen börjar gå mer och mer mot sagovärld och flärd?
 
Jag kollade inte på bröllopet. Det gjorde jag inte. Det var inte så att jag utstuderat lät bli, men jag har sett ett prinsessbröllop den här generationen och det tycker jag räcker. Däremot råkade jag se några glimtar när föräldrarna kikade nu och då under dagen (lååång bröllopsdag). Mamma gillar klänningarna. Pappa gillar kortegen. Jag gillar både och. När jag tittar. Vilket jag inte gjorde.
 
Men jag såg faktiskt när kronprinsessan gifte sig. Det var inte heller planerat, men jag var på Stadsbiblioteket och gjorde något vettigt och då rullade de in en TV typ rakt framför mig. Vad gör man då? Sitter kvar såklart, lite överrumplad, och nyfiken. När programmet började kändes det oartigt att gå, lite som att säga att alla andra som kollade var idioter och att jag inte befattade mig med sånt.
 
Det var ett långt bröllop. Och jag hade redan suttit i den där stolen alldeles för länge.
 
Men på något vis var det ändå trevligt. Just det där att sitta tillsammans: gamla tanter och farbröder, nysvenskar, och till och med några studenter, alla satt bänkade för att kika på när en man fick sin prinsessa. Eller en prinsesa fick sin personliga tränare, eh... alltså, när en man av folket fick sin prinsessa. Det var fint. Som en saga. Alla som satt framför TV:n verkade lagom rörda och fulla av kärlek mot Sverige och varandra.
 
Så jag är inte rojalist. Det är jag inte. Men än så länge tycker jag kungahuset tjänar vårt land bättre i PR-syfte än mången krigslysten president tjänar sitt.
 
Fynda spel på konkurs-REA!
 
Spelbutikskedjan Game går i graven; konkurs från och med 8 juni. Sorgligt, lite som att Elgiganten skulle konkursa - man är inte där så ofta, de har inte alltid högsta kvalitén på grejerna, men man väntar sig ändå att de alltid ska finnas där.
 
Den enes död är dock den andres bröd och konkursutförsäljningar kan gå riktigt lysande för den som är på rätt plats, med full plånbok, vid rätt tillfälle. En del av er kanske kommer ihåg OnOffs konkurs för några år sedan - där blev det tomt snabbt.
 
Game är en stor butikskedja; de har över 30 butiker med spelkonsoler, konsolspel, dataspel, brädspel, med mera. Nu rear de ut allt till halva priset, till att börja med. Priserna kommer nog sjunka ännu mer, men med konkursutförsäljningar är det först till kvarn som gäller.
 
Själv sörjer jag mest att jag är uppe i Kiruna för närvarande och därför inte har möjlighet att ta mig till någon butik sådär alldeles på en gång, men jag kan ju tipsa för det. Happy hunting!
 
Jag vill fan inte vara rädd.
 
OBS! Trigger-varning för den som varit med om ett överfall.
 
Det blåser kallt, men solen lyser. Jag tar en promenad, en väg i barndomsstaden jag gått tusen gånger förr. Det kändes varmt på gården, men på vägen drar kylan närmare. Jag tar på mig sjalen. Stänger skinnjackan. Solglasögonen stänger ute solen, men den värmer ännu på min hud. Benen bränner lite de första stegen, men det är skönt att röra på sig.
 
Vägen är öde när jag lämnar de sista bostadshusen bakom mig. Ensamheten blir dock inte långvarig. Förlorad i mina egna tankar märker jag först inte att det kommer någon bakom. En ung mansröst väcker mig till liv och jag är alert på ett ögonblick. Var det riktat åt mig? Två utländska killar cyklar förbi mig. Jag slappnar av igen. De ser kanske lite asiatiska ut? Turister? Men jag kunde ha svurit på det korta ögonblicket innan att de pratade om mig. Ni vet hur man ibland känner på sig sånt?
 
Jag hinner inte mer än revidera mina tankar innan jag får ompröva dem igen. I det korta, korta ögonblicket när jag hörde en manlig röst och två cyklar hade jag redan börjat kategorisera händelsen - två utländska killar närmar sig, de kommer ofreda dig, håll dig på din vakt. Jag reviderade tankarna när jag trodde det var asiatiska turister - såna är normalt inga problem. Ohyfsade kanske, men inget problem.
 
Hotanalysen går tillbaka i spåren när jag märker att killarna har saktat ner. De pratar med varandra. På närmare håll ser jag att det snarare är mellanöstern i alla fall. Syrien kanske. De cyklar så sakta att en av dem mera går än cyklar. Från att ha cyklat bredvid varandra delar de på sig så att jag måste passera mellan dem ifall jag vill fortsätta förbi. På ännu ett kort ögonblick känner jag igen taktiken. De tittar bakåt. Pratar med varandra. Jag är i valet och kvalet om jag ska vända, men jag väljer att fortsätta, påminner mig om att det brukar komma en och annan bil förbi här. Påminner mig om att jag mycket väl kan inbilla mig och om jag inte gör det borde jag kunna försvara mig.
 
Min inre röst låter  som pappa. Kan jag plocka dem båda två? Kan jag använda den enes cykel som vapen? Nej. Kan de vara före detta barnsoldater? Kanske. Men de är inte så stora ändå, även om de verkar vara vältränade. Ska jag chansa? Jag gör det. Det är min barndomstad. Mitt barndomskvarter. Och det brukar komma bilar förbi. Den ena cyklisten svänger närmare när jag passerar honom. Jag låtsas inte om något. Han tilltalar mig. Jag låtsas inte om honom. Vinden kan ha tagit orden. Han cyklar framför mig, vänder sig om och talar högre. Jag svarar. Kort, och distanstagande, men inte otrevligt.
 
Fan. De börjar tilltala mig på svenska medan de bollar mellan varandra på sitt eget språk, som en lek. Jag svänger själv så jag går längst vid ena vägkanten och inte i den sårbara mitten. Jag försöker vara avståndstagande utan att vara otrevlig. De tar trots detta varje ord som en invit till fler. Jag försöker bara promenera, säger jag tillslut och visar på vägen framför mig. De tittar menande på varandra och det kryper i kroppen på mig, men plötsligt kör två bilar förbi på raken och den ena killen getikulerar framåt. Sedan säger de lika plötsligt adjö och cyklar iväg fort som fan.
 
Jag följer dem med blicken, och vidare till viadukten efter kurvan, man ser inte in där under innan man redan är framme. Inte från den här gångvägen. De cyklar onödigt fort. Men inte om de vill hinna lägga sig i bakhåll i slutet av tunneln innan jag själv är framme. Det kryper i kroppen på mig. Jag tittar upp åt höger, en byggnad som inte var där när jag var liten. Ska jag fortsätta eller ska jag ta det säkra före det osäkra? Det kryper i kroppen. Jag viker av mot den nya byggnaden och det känns som om jag viker mig själv samtidigt.
 
Jag svänger runt vid butiken, börjar gå tillbaka, från höjden kan man se lite in i tunneln och jag tycker mig skönja en skugga där. Jag inbillar mig kanske, men en rysning går ändå genom kroppen. Kanske ville de bara prata. Kanske ville de bara flirta. Men kanske ville de något mer. En helt vanlig promenad skulle jag på, i min barndomsstad. I mitt barndomskvarter. Nu blev det något annat, något som bringar obehagliga minnen till liv om andra vägar, andra unga och gamla män.
 
Det här var inte vad jag ville ha ut av helgen. Jag vill fan inte vara rädd för människor mitt på ljusan dagen, men som kvinna är det ibland en nödvändighet. Det är inlärt beteende av en anledning och det om något gör mig oheligt förbannad. För jag vet inte. Jag vet inte om killarna bara ville prata eller om de såg en ensam tjej på en öde väg och kom på att de ville något mer.  Det blåser kallt, men min ilska håller mig varm på vägen hem. Solen har jag glömt för länge sedan.
 
Som kvinna kan alltså något så enkelt som en kvällspromenad i solskenet kräva både riskanalyser och strategi. Gå på den sidan om vägen. Svara inte på första tilltal. Måste du svara på tilltal så var vänlig, men avståndstagande. Var inte för vänlig - det uppfattas som en invit. Var inte ovänlig - då kan det snabbt gå illa. Var precis lagom, så att ingen man blir vare sig provocerad eller kåt av ditt beteende. Ibland hatar jag hur bra jag är på riskanalyser av det här slaget. Ibland hatar jag världen.