Terese Mörtvik

Det var visst ett brölllop i helg
 
Jag är inte rojalist, det får ni inte tro. Eller, ja, ni får tro det, men det är inte sant. För att vara ärlig är jag inte riktigt republikan heller, men det är en annan historia. I alla fall, inte rojalist alltså, men det är ändå något som är så väldigt fantastiskt med kungliga events. Bröllop speciellt. Jag skyller på Disney, det gör jag, Disney och alla andra förbannade sagomakare som befäst i oss sedan barnsben att det där med kungliga bröllop, that is the shit.

Det är alla klänningar såklart. Alla de där underbara (nåja, en del i alla fall), fina balklänningarna och annat som man så gärna själv vill ha på sig, men så sällan har chans till (eller råd). Det är höviskheten och traditionen, pompan och de glittrande medaljerna, och smyckena! Tiaror, mina vänner. Kan vi inte börja använda sådana till vardags vi andra också? Eller åtminstone på middag. Tänk att gå ut och ta en god tapas med tiaran på huvudet.
 
Okej, nej, tänk inte på det. Det blev fel.
 
Men ändå. Tiaror. Jag behöver tiaror i mitt liv. Kan de inte släppa några fler storslagna fantasy-epos så klädstilen börjar gå mer och mer mot sagovärld och flärd?
 
Jag kollade inte på bröllopet. Det gjorde jag inte. Det var inte så att jag utstuderat lät bli, men jag har sett ett prinsessbröllop den här generationen och det tycker jag räcker. Däremot råkade jag se några glimtar när föräldrarna kikade nu och då under dagen (lååång bröllopsdag). Mamma gillar klänningarna. Pappa gillar kortegen. Jag gillar både och. När jag tittar. Vilket jag inte gjorde.
 
Men jag såg faktiskt när kronprinsessan gifte sig. Det var inte heller planerat, men jag var på Stadsbiblioteket och gjorde något vettigt och då rullade de in en TV typ rakt framför mig. Vad gör man då? Sitter kvar såklart, lite överrumplad, och nyfiken. När programmet började kändes det oartigt att gå, lite som att säga att alla andra som kollade var idioter och att jag inte befattade mig med sånt.
 
Det var ett långt bröllop. Och jag hade redan suttit i den där stolen alldeles för länge.
 
Men på något vis var det ändå trevligt. Just det där att sitta tillsammans: gamla tanter och farbröder, nysvenskar, och till och med några studenter, alla satt bänkade för att kika på när en man fick sin prinsessa. Eller en prinsesa fick sin personliga tränare, eh... alltså, när en man av folket fick sin prinsessa. Det var fint. Som en saga. Alla som satt framför TV:n verkade lagom rörda och fulla av kärlek mot Sverige och varandra.
 
Så jag är inte rojalist. Det är jag inte. Men än så länge tycker jag kungahuset tjänar vårt land bättre i PR-syfte än mången krigslysten president tjänar sitt.