2 April 2015 - 17:55
Vector-illustration av ett par ägg, gjord i Illustrator.
Jag har hyrt en bil över helgen, här i Göteborg. Promenerade ned och hämtade den imorse. De hade strul med sitt bokningssystem så först fick jag en manuell, vilket jag upptäckte när jag satte mig och skulle köra iväg. Yay. Det redde dock ut sig, även om jag fick en extra promenad från parkeringen till den onödigt olägligt belägna uthyrningsdisken. (Allvarligt talat - en extra ingång hade kortat sträckan med 250 meter typ.)
Jag var och handlade på Maxi, köpte strykjärn och strykbräda bland annat. Gick helt ok att ta sig hem, men det är å andra sidan inte särskilt svårt att hitta från Maxi till mig. Två vändor upp och ned för den branta, halvlånga backen till min del av lägenhetslängan, i nya skor som hotade med skavsår, sedan var det dags att bege sig till Shurgaard och mitt förråd. (Ja, jag bytte skor först, till ett par klackskor, som i alla fall är mer bekväma.)
Jag är inte en supervan förare. Har haft bil i ett och ett halvt år och nästan inte kört vare sig motorväg eller riktig stadstrafik, så ni kan ju tänka er att jag var något nervös av tanken på att köra från Krokslätt till Frölunda. Inte blev det bättre av att hållaren till min GPS höll på ramla hela tiden så att jag inte kunde se vad fan det var på kartan. Bättre blev det inte heller av att beskrivningarna kommer lite si och så ibland. Skulle ut på E6:an mot Malmö och hamnade i motsatt riktning istället på grund av ett par sent tajmade GPS-uppmaningar. Icke bra.
Med hjälp av GPS:en (trots allt) och ren och skär fight-or-flight instinkt lyckades jag dock ta mig från motorvägen, men ni kan ju tänka er min panik när jag insåg att jag var på väg mitt in i smeten - Stora Teatern. Järntoget... ja, ni fattar. Hjärtat bultade nästan ur bröstet när jag försökte fokusera på att läsa skyltar, förstå vilka filer som ledde vart, inte köra på något eller någon... Mitt klokaste beslut var att köra in på parkeringen till Stora Teatern för att leta fram GPS:en som hade hamnat under sätet.
På parkeringen passade jag på att försöka sätta fast fästet till GPS:en bättre på fönsterglaset. Jag halade också fram telefonen och satte på kartfunktionen där. När jag sedan körde ut från parkeringen hade jag alltså två väna röster som tillsammans skulle försöka enas om en gemensam rutt, men hellre det än att vara helt blind igen. Lyckades balansera telefonen mellan sätena så jag kunde snegla på den ibland.
Och trots allt detta hade jag förmodligen ändå inte hittat rätt om jag inte tidigare hade åkt spårvagn och som passagerare i Göteborg, och bott i Frölunda, och därmed kunde lista ut vilken trafikskylt som mest troligt var den bästa att följa (Särö). Desto bättre blev det när det i alla fall började skyltas mot Frölunda. Var så himla fokuserad på allt och alla att jag blev alldeles förvånad när GPS:n plötsligt sa att jag var framme.
Va? Tänkte jag och tittade ut. Mycket riktigt så låg Shurgaard där och blänkte i solskenet, som slottet vid sagans slut. Jag knappade in alla koder, körde in i garaget och skulle just ta mig ut från bilen när insiktens kranka blekhet kom ikapp mig - nycklarna! Yep, jag ser nästan hur ni nickar medlidande, speciellt ni som känner mig. Givetvis hade jag glömt nycklarna hemma i lägenheten. Blotta tanken på att behöva genomlida den strapatsfyllda färden igen fyllde mig med skräck, men det vara bara att gilla läget.
Körningen hem gick desto bättre. Mycket för att jag halv-ignorerade GPS:en och följde skyltarna istället. Även tack vare att de två väna rösterna inte riktigt stämde mot varandra på metern när, vilket gav en bättre fungervisning om avstånd. Samt att telefonen faktiskt angav vad man skulle svänga mot och inte bara när man skulle göra det. Började vara något hungrig vid det laget så jag pausade hemma en stund. En stor del av tiden spenderades med en bok för att försöka få bort lite av tyngden över bröstet och klumpen i magen.
Men slutet gott, allting gott. Jag lyckades ta mig fram och tillbaka till Shurgaard en gång till, rätt väg denna gången, i båda riktningar. Visserligen var det trafikstockning på vägen tillbaka, men det bjuder jag på. Jag lyckades låta bli att skapa några olyckor fast jag ibland var lite väl sen med att veta var jag skulle svänga någonstans och vilken fil jag skulle ligga i. Mer än så begär jag inte.
Det var djävulskt tungt att dra, bära, kånka ned alla grejer, bland annat en boxningssäck, till lägenheten, men det gick. Jag är mäkta stolt. Och trött. Och frusen. Men allra mest glad över att ha fått tömma förrådet och säga upp det, samt att ha lyckats med hela dagen med livet i behåll. Bra jobbat!
Nu har påsken börjat.
Ta och njut riktigt ordentligt!
0 kommentar(er)
